Så vi drog vidare till Watergate och kom in precis när min favorit-dj här i Berlin, Marcus Meinhardt, började spela. Han spelar alltid svinbra och porrig musik, men den här gången var det extra superbt. Herregud vad vi dansade! Och han är så jävla sexig när han spelar, så underhållningen är total varje gång man får se honom. Fick mig t.o.m. en liten pratstund med honom, så min lycka var gjord. Att det snöslaskade ute och jag var tvungen att skjutsa Johanna bakpå min cykel trots att jag var dödstrött i benen (jag var ute med högklackade stövlar...) gjorde ingenting, när jag äntligen kröp i säng på morgonen var det med ett stort leende på läpparna!
Efter att ha sovit mest hela dagen tog Anna och jag det lugnt som fan och käkade mat, drack vin och hängde i vår lägenhet. Det finns hur många saker som helst som är speciella med festandet i Berlin, men två av de mest utmärkande är den skeva tidsuppfattningen och det faktum att man aldrig känner sig stressad. Den optimala tiden för att gå t.ex. till Berghain är kl 5, så man hinner göra vad som helst innan det; t.ex. gå på bio, gå på barer eller som vi gjorde i lördags: gå på hemmafest. Eftersom det var värsta svenskhelgen med Drumcode så hade vi våra namn på listan så då behöver man inte ens stå i kö. Grymt. Med skev tidsuppfattning menar jag att man lika gärna kan stå på ett dansgolv på söndagen kl 16 som på morgonnatten mellan fredag och lördag. När man ringer någon kan den precis ha kommit hem från en klubb, oberoende om klockan är 20 på lördagkvällen eller 9 på söndag morgon. Att använda begrepp som "i morse", "i går kväll" eller t.o.m. "i dag" går ofta helt enkelt inte efter att klubben varit öppen från midnatt till midnatt... Jag är helt för gammal för att vaka nätterna i genom och sedan gå ut pånytt på kvällen utan sömn, men i stället så svänger man totalt på dygnet. Att det går helger utan att man ser dagsljuset annat än på vägen hem på morgonen är smällar man får ta. Den otroliga eufori och glädje som ett peppat dansgolv kan frambringa ger hundra gånger mer energi än att vara en moralisk samhällsmedborgare som stiger upp tidigt även på helger. Nåja, vi gick alltså till Berghain vid femtiden på söndagsnatten. Det var riktigt absurt att träffa så mycket bekanta från Stockholm där. Jag känner nästan alla dj:s som spelade i lördags (Joel Mull, Adam Beyer, Per Grindvik, Patrik Skoog) och Stockholms technoscen är ju svinliten, så de svenskar som kommit till Berlin är alla mer eller mindra bekanta. Och kul är det!
När vi kom spelade Per Grindvik på Panorama-dansgolvet, men ganska fort gick Alexi Delano på. Konstigt nog har jag aldrig hört honom spela förut (han är svensk och bor i New York), men det var riktigt bra. Efter några timmar med Tony Rohr (som tydligen ska spela i Sthlm på juldagen) började vår kompis Pada spela. Han var egentligen hela orsaken till att vi gick dit. Hans dj-namn är Agaric, men den här gången spelade han under sitt riktiga namn Patrik Skoog. Och vilken spelning! Herregud, det finns inte ord. De tre sista timmarna var det nästbästa jag hört i år (det bästa var DJ Åviks fullkomligt överlägsna spelning på midsommaraftonen på vår egen fest utanför Falun). Det går inte att med ord beskriva känslan när musiken är så bra att det inte går att den blir bättre och DÅ kommer den in ännu en mörkare och sexigare basslinga, att det hela tiden blir bättre och porrigare och hårdare trots att det borde vara fysiskt omöjligt. Har aldrig upplevt en sådan stämning på Panorama, dansgolvet var i fullkomlig extas. Folk skrek och visslade och klappade och dansade som om slutet var nära. Jag stod på sidan av dj-båset nästan hela setet (för att ha plats och inte ha någon störande typ framför mig) och det var konstant folk som kom fram för att kolla spellistan på vem det var som var så jävla sinnessjukt bra! Det finns andra känslor som är helt fantastiska (när man kommer upp från ett vinterbad, när man får orgasm o.s.v.), men det peppet som finns inuti mig när jag tokdansar till den musik jag älskar, det är svårt att överträffa. Och att förklara. Hur bröstet håller på att sprängas av lycka, hur fötterna trampar vidare oberoende av hur länge man dansat redan, hur munnen fastnar i ett leende som aldrig vill ta slut och hur samma tanke snurrar om och om i huvudet: hur kan det här vara så bra, hur kan jag få vara så lyckligt lottad att jag hittat det här och att alla andra på dansgolvet känner likadant som jag? Den känslan av uppfylldhet tror jag inte att det går att uppleva på ett annat sätt, i någon annan musik eller någon annan aktivitet. Ändå har den riktigt kvalitativa tyska minimalistiska knulltechnon inte blivit svennig, inte spridit sig till de stora massorna utan de som finns i scenen är koola, snygga, bra människor. Ofattbart. Danke danke danke!
Andrea Reuter november 2008
No comments:
Post a Comment