Golden Globe-resultaten

Jag vet att det är alldeles för sent att "rapportera" om Golden Globe-resultaten (som blev klara natten mellan söndagen och måndagen svensk tid), men kommentera dem vill jag förstås göra. För mera info kring vad Golden Globe är för ett pris kan ni följa länken ovan eller läsa inlägget jag skrev när nomineringarna kom ut här.

Gladast är jag över att Mickey Rourke vann för sin fenomenala insats i Darren Aronofskys hjärtskärande film The Wrestler. Har redan sett den två gånger och blev lika rörd även andra gången. Rourke spelar Randy "The Ram" Robinson, en avdankad wrestler (alltså det amerikanska white trash-spektaklet, inte brottning) som kämpar med sin utkörda fysik och sitt fattiga liv i en trailer park. Rourke gör en otroligt fysisk och fantastiskt känslig insats och man känner verkligen för honom filmen igenom. Hoppas hoppas han får en Oscar också. Aronofsky vet exakt vad han håller på med (vilket man knappast kan säga om hans senaste film innan den här, den flummiga The Fountain) och allt är helt enkelt bra; manus, foto, musik m.m. Filmen har premiär på bio i Sverige 13 februari, men som vanligt är det även många icke-filmkritiker som sett den redan nu (den gick bl.a. på Stockholms filmfestival i november) och jag kan inte komma ihåg när en film varit så hajpad bland mina vänner och bekanta senast. Absolut alla talar om den och alla älskar den. Så se den så fort ni kan! Vill också påminna er om dokumentären Beyond the Mat från 1999 som visar precis den världen som The Wrestler rör sig i. Den är också mycket sevärd.

På tal om Oscar så vann Heath Ledger postumt bästa biroll för sin stormunnade version av Jokern i The Dark Knight, jag lovar att han kommer att få en Oscar också. Akademien älskar handikapp och sådant (döden är väl ett ganska gigantiskt handikapp?).

Danny "Trainspotting" Boyles Slumdog Billionaire tog storslam med fyra tunga priser: bästa film, bästa manus, bästa regi och bästa musik (okej, det sista är kanske inte så tungt...), jag ser fram emot att se den i veckan.

Tina Fey och Alec Baldwin fick välförtjänt priser för bästa skådisinsatser i komediserie för 30 Rock, det går inte att hajpa Baldwins prestation för mycket, han är helt enkelt sjukt rolig i den rollen!

Flera priser gick också till HBO-producerade miniserien John Adams (som handlar om grundandet av U.S.A.), som jag såg ett avsnitt av i höstas men inte riktigt fastnade för. Gillar verkligen Laura Linney och Paul Giamatti (som båda vann för sina insatser) och är en sucker för historiska dramer så där allmänt, så upplägget är ju som det ska, så ska nog ge den en chans till.

För en fullkomlig lista på alla vinnare (och övriga nominerade), klicka här.

Andrea Reuter januari 2009

Postapokalyptiska äventyr i Teuffelsberg

Min f.d. kollega från Filmkrönikan, Alex, är här i helgen med några kompisar. De hade hört om mystiska övergivna byggnader inne i friluftsområdet Grunewald och efter lite wikipediande hittade vi vad vi sökte, Teuffelsberg. Läs artikeln på engelska här och på tyska här. Teuffelsberg är ett av människor skapat berg som ligger ovanpå en byggnad ritad av Hitlers arkitekt Albert Speer. Senare har man byggt dit några hus som amerikanerna använde till att lyssna av folk under Kalla krigets tider. Vi tog S-bahn ut dit (mot Potsdam Bhf, stig av på hållplats Grunewald) och promenerade bort till området och hittade ett hål i staketet och kröp in.


Därinne reste sig ett av de mest postapokalyptiska områden jag sett, fullt av torn med Globenliknande vita toppar. Inne i tornen var akustiken ofattbart kool, bara av att man knäppte med händerna ekade det länge. Total skräckfilm/postapokalyptisk mardröm. Jag bara väntade på att smutsiga människor i dreads och arméboots skulle komma springande med påkar i händerna...

Det hann bli ganska mörkt innan vi tog oss ut ur skogen, så vi fick den där underbara thrillen av att vara lite rädda men ändå veta att inget kommer att hända. Tydligen springer det omkring en massa vildsvin i skogen också, men dem lyckades vi missa... Tog en del bilder, även om de inte alls beskriver hur fascinerande det var. Underbar urban exploring, rekommenderas till alla som gillar sketchiga spännande platser.



Andrea Reuter 8 november 2008

Gemüseschlacht

En av grejerna jag verkligen älskar i den här staden är att vuxna människor är inne på att leka och att vara aktiva medborgare. Ett perfekt exempel på detta är den årliga händelsen Gemüseschlacht (grönsaksslakten). Folk från Kreuzberg och folk från Friedrichshain möts på Oberbaumbrücke och kämpar mot varann med ruttna grönsaker och frukter och förstås vatten i alla dess olika former (det hela startade som vattenkrig). Friedrichshain vinner tydligen alltid. Jag har inte riktigt koll på hur det gick i vattenkriget mellan Söder och Östermalm i somras, men det var i alla fall inspirerat av bl.a. Gemüseschlacht. Läste om kampen på tyska Wikipedia och hittade då följande bild. Kolla in alla riktigt noga, det är underhållning för flera detaljerade minuter det. Melonhjälm, baseballträ i högsta hugg, sjukt mycket grejer i luften. Klassiker. För en större bild, gå in på Wikipedia och förstora den.

Hittade förresten en grupp via grönsaksslaktens sida, nämligen Hedonistische Internationale (det internationella hedonistförbundet). Det gillar jag skarpt.

Andrea Reuter 7 oktober 2008

Förlåt, förlåt, det var i misstag, du måste tro mig, David!

Läs även Jan Gradvalls artikel i DN om boken om David Bowies år i Berlin, "Bowie in Berlin" av Thomas Jerome Seabrook. Och som en hälsning till Jan, som i slutet av artikeln önskar att det just nu görs nyskapande rockmusik i någon lägenhet i Berlin, vill jag bara säga ett enda ord: techno.

Andrea Reuter 19 november 2008

Att gömma sig under sängen

Plöjer Dexter om nätterna nu. Så bra! Otroligt skickligt avvägd blandning av utstuderat American Psycho-våld, fuktiga Miami-nätter med skaldjur och salsa-latinosväng, vanligt hårdnackat mordrotel-bjäbb och Dexters pendlande mellan vardagen som massmördare och den som ömsom dråpligt spelad, ömsom "lyckad" familjefar. Börjar dessvärre bli lite störd på alla barndomsåterblickar som skall få en att förstå hur sjuk han är och anledningarna till det. Kunde skippat hälften om det inte framöver visar sig att de fyller någon helt oväntad funktion mer än den tidigare nämnda.

Jag kan nog inte tänka mig en bättre mätsticka på skådespelarinsatserna än att Michael C. Hall kommer undan som Dexter utan att David Fisher blixtrar förbi framför mina ögon en enda gång. En presatation som heter duga om man, som jag, har sett varenda avsnitt av Six Feet Under . Det är mycket skickligt uppbyggda karaktärer, skådespel och stämningar överlag. Jag menar - mördaren som Dexter leker katt och råtta med! Så jävla läskig! Efter första avsnittet mådde både jag och Anders skitkonstigt och var tvungna att kolla på typ David Letterman flera timmar efteråt för att känna oss mänskliga igen. Jag är fortfarande på nivån kolla-efter-mördare-under-sängen efter varje avsnitt. Det går bra så länge jag tittar, men sen, när tv:n är avstängd, Dexters ändå trygga psykopati försvunnit ur bild och det är dags att sova, då är den otrygga psykopatmördaren kvar i min lägenhet! Han sitter bakom duschdraperiet, smyger utanför det öppna (snart stängda fönstret) och stirrar på mig när jag krampaktigt skedar Anders! Ursäkta men när hände det senast att en film/tv-serie lämnade en med sådana obehagskänslor inför specifika rollkaraktärer? Typ Arkiv X på mellanstadiet då jag, innan sänggång, var tvungen att titta efter i fönstret så att ingen Kryceck-människa vars ögon blev svarta som ubåtsvatten hängde i fönsterkarmen... Nä alltså, fy fan för läsko-mördaren i Dexter. He scares the shit out of me (men jag gillart ändå)...


Det obehagligaste jag sett i år förutom Dexter och Upppdrag Gransknings vidrigt dramatiserade inslag om Bobby-mordet är helt klart dokumentären om vänskapsresan till Nordkorea: Friends of Kim. Det är en studie i SANN psykopati, perverterad syn på politik, lojalitet och människor. "Huvudpersonen" Alejandro är bland de sjukaste vanliga människorna jag sett en glimt av genom tv-rutan. Är man minsta intresserad av samtidshistoria och politik men kanske framförallt psykologi så måste man se Friends of Kim.

Två andra fett påfrestande och läskiga filmer (tack och lov fiktion) är holländska Spoorloos och thailändska Shutter. Den sista på det lite uttjatade asien-skräck-temat: osaliga andar i långt hår...




Annamaria Olsson

Good Day Sunshine!

Precis när jag skrivit mitt inlägg om att gå i ide sprack molntäcket upp och visade inte bara blå himmel utan till och med sol! Wow. Hoppade förstås genast upp på min cykel och åkte iväg för att plåta lite graffiti i kvarterena kring mig. Varsågod, street art direkt från stritan!
Den här finns någonstans nere i Kreuzberg. Plåtade den från en bil i söndags, så har inte riktigt koll på var den är. Tyckte det blev extra fint av att det råkade vara en grävskopa under arbete på plats. Finns på Scharnweberstrasse i F-hain.

På Kreutziger strasse i F-hain. Texten betyder: rena gator, smutsiga väggar.

Och bredvid den ovan finns den här...

Och längre ner på samma gata finns ett helt målat hus. Underbart.

Detalj på huset.... Texten betyder: Många små människor, som gör många små saker på många små orter, kan ändra världshistorien.

Och så till själva anledningen att jag åkte ut och plåtade, nämligen den italienska gatukonstnären BLU (kolla in hans sajt här). Han har gjort tre stora målningar som täcker hela väggar kring Oberbaumbrücke (på Kreuzbergsidan), varav den senaste kom upp för bara någon vecka sedan.

Den här finns på Falckensteinstrasse, precis utanför klubben Watergate. Som ni ser är det en massa små små människor som tillsammans skapar bilden.


Jag tror att jag lagt upp videon på BLUs organiska väggmålning i Buenos Aires och Baden här på bloggen tidigare, men gör det ändå på nytt. Det här är fullkomligt fantastiskt!



Andrea Reuter november 2008

Berlin Calling

Har precis kommit hem från en visning av Berlin Calling på den underbara independentbiografen Central i Mitte, en liten supernajs bio på en graffitibetäckt bakgård. De visar smalare filmer på originalspråk med tysk text (eller som i detta fall med engelsk text eftersom filmen är på tyska). Bion påminner mig om de små independentbiograferna i Helsingfors som var början på min livslånga kärleksaffär med bio och film. Rekommenderas om man är på besök här och vill uppleva hur bio kan se ut (till skillnad på Filmstaden Sergel....).

Berlin Calling handlar om techno-dj:n och producenten Ickarus och hans kamp med droger och sin karriär. Salongen var fullsmockad eftersom regissören Hannes Stoehr och huvudrollsinnehavaren Paul Kalkbrenner, som är dj och här gör sin första skådespelarinsats, var på plats efteråt och svarade på frågor. Kalkbrenner var mycket imponerande och han har också gjort musiken till filmen. Det var så jävla najs att se filmen under dessa omständigheter (och eftersom onsdag är Kinotage kostade det bara ofattbart billiga 5,50 euro), hela salongen skrek och applåderade när vår älskade Bar 25 kom i bild för första gången. Tyckte om filmen väldigt mycket, den visade partykänslan på ett realistiskt sätt med allt vad det innebär och alla karaktärer var som personer man stött på ute i natten. Det är ofta rätt löjligt framställt när man ska visa klubbkulturen på film, egentligen kommer jag bara på två andra filmer som jag känt att visste vad det snackade om, nämligen Human Traffic och It´s All Gone Pete Tong. Berlin Calling är inte (ännu i alla fall) såld till Sverige, men om ni har en chans att se den, gör det.

Jag var förstås tvungen att ta en bild tillsammans med Paul exklusivt för bloggen, så varsågod nedan. I nedre kanten skymtar min signerade plansch. Jag ångrar djupt att jag träffat så många filmskapare utan att någonsin be om autografer eller för den delen ens bilder. Hängde t.ex. ut med David Lynch i flera dagar i Stockholm när han var på festivalen 2003, men har inte en enda bild. Så nuförtiden har jag ingen skam i att uppträda som ett "fan", bara man är kool så blir ju alla glada av att höra någon säga att de diggar det man gör, det vet jag också från egen erfarenhet.


Andrea Reuter december 2008

Sandmann!

Igår visade SVT en dokumentär om DDR:s mest kända och älskade barnprogram: Der Sandmann – mer känd som John Blund på svenska. Sandmann åkte på besök till Kina, Kuba, Ungern och Östtyskland, provade på att vara kosmonaut, körde Trabant och gav genom sitt tv-program allmänt intryck av hur bra och fint det (inte) var i DDR. (Vad är dealen med gamla öststater och barnprogram i form av dockteater egentligen?)

Sandmann deltog också i en mängd för DDR viktiga händelser, värda att visa upp för barnen och deras föräldrar. Han hängde runt vid det nybyggda tv-tornet som skulle synas över till väst-Berlin och gick storögd omkring inne på DDR:s största skrytbygge Palatz der Republik. I filmen visades klipp från hur det såg ut inne på Palatz der Republik och jag blev lite tårögd. Så maffigt, så snyggt! Därav dock inte tårögdheten, utan tårögdheten kom av faktument att Palatz Der Republik just i denna stund håller på att rivas. Det känns lite sorgligt.




Jag tycker mig inte vara en bakåtsträvare som vill bevara stadsbilder så som de alltid sett ut (Uppsala är världens mest statiska stad pga alla sådana människor and I hate it). Dock tycker jag att man skall bygga nytt men framförallt riva av rätt anledningar. I Berlin känns det lite som att man river väldigt mycket som har med DDR att göra för det påminner om jobbiga tider. Bort med det! Bort - så att vi kan vi lägga det bakom oss! Det är så klart lätt att vara dömande när man inte är uppväxt med delningen och alla dess konsekvenser själv men att städa bort hela sin historia och lägga locket på brukar aldrig vara speciellt sunt. Sen är det häftiga med Berlin som stad att man faktiskt kan känna och fysiskt se dess fascinerande och viktiga historia när man rör sig i staden. Den är inte instängd på tre museum dit man tvingas åka med sina klassföreståndare Sabine i sjuan. Turistperspektiv kanske men turism kan faktiskt göra världen bättre...

Hur som helst, kolla på reprisen av John Blund - en socialistisk hjälte. 17.00 på lördag i tvåan.

Ett annat bra boktips om man är intresserad av Tysklands delning, Berlin, bra reseskilldringar eller bara historia i största allänhet är "Berlin : krutrök, murbruk och delikatessdiskar" av Jan Mosander fd, Tyskland-korrespondent på Expressen. Otroligt intressant och kostar ynka 53 spänn på netbokhandeln.se

Annamaria Olsson juli 2006

Detta är inte en solidaritetshandling. Detta är tysk matlagningsstudiecirkel.

KREPLACH
Kreplach are small squares of rolled pasta dough filled with ground beef or chicken and folded into triangles. They can be boiled and served in soup or fried and served as a side dish. They are traditionally served at the pre-Yom Kippur meal, on the seventh day of Sukkot (Hoshanah Rabbah) and on Purim.

DOUGH: 1¾ C flour
2 eggs
½ tsp. Salt
3 Tbsp. Oil

FILLING
1 cup ground cooked beef or chicken
1 small onion, grated
1 tsp. salt

DOUGH: in a large bowl combine dough ingredients together. Knead and roll out thin on floured board. Cut into 3-inch squares or circles.

FILLING: in a small bowl mix filling ingredients well. See Kreplach illustrated for filling and folding. Kreplach can now be either boiled and served in soup or sauted in oil.

TO BOIL: Place in boiling salted water. Cook approximately 20 minutes until kreplach float to top.

TO SAUTE: Heat oil over medium flame in 10-inch skillet. Saute boiled kreplach until golden brown on both sides.

NOTE: Dough will roll out more easily after being wrapped in a damp cloth for one hour.

YIELDS: 18 Kreplach


LATKES
Latkes are potato pancakes fried in oil. The oil is a reminder of the miraculous oil that lasted for eight days when the Temple of Jerusalem was rededicated.

(Warning: Always cook with a grown up for help and safety; fried foods can get very hot and can burn!)

You will need:
4 cups peeled, grated potatoes
1 large onion, chopped
1 1/2 teaspoons salt
2 tablespoons flour
2 eggs
pepper to taste
2 teaspoons chopped chives (optional)

Wash, peel, and grate the potatoes. Squeeze out liquid. Combine with onion, salt, flour, and pepper (and chives). Lightly beat the egg, and stir into the mixture.

Heat the oil in a skillet, and spoon in tablespoons of the mixture to make medium sized patties. Brown on one side, turn and brown lightly on the other. Repeat with the rest of the mixture.

Serve with applesauce, cottage cheese, yogurt, or sour cream.


Till all den stabbiga maten ovan rekommenderas en råkostsallad på rivna morötter och rödbetor och kanske en judisk/tunisisk potatissallad, smaksatt med oliver, vitlök, vinäger, koriander och cayennepeppar.


Annamaria Olsson septmber 2006

Dans till benen trillar av noch einmal

Ojojoj, vilken helg. Än en gång. Johanna åkte tillbaka till Sverige i söndags kväll, så på fredagen gick de tre musketörerna Anna, Johanna och Andrea ut. På allvar. Först samlades vi på den supermysiga baren Huberstus lounge i Kreuzberg, ett ställe som känns som ett vardagsrum (de har en gammal tv omgjord till akvarium) där drinkarna kostar 4 euro. En del folk från Johannas tyskakurs och så några från Sverige som var här för lördagens Drumcode fest på Berghain (mer om den snart) mötte upp oss. Därifrån cyklade vi bort till Arena Club, som ligger precis bakom Club der Visionär. Konstigt nog hade ingen av oss varit där förut, vilket dels beror på att de inte burkar ha lika grymma bokningar som t.ex. Berghain/Panorama och Watergate, men också för att vi på något sätt fått för oss att det inte var så bra. Vi hade semirätt. Lokalen är kool (om än lite liten) och kvaliteten på ljudet riktigt riktigt bra. Man blir verkligen bortskämd med bra ljud härnere; på nästan alla ställen kan man stå mitt på dansgolvet och prata med någon i normal samtalston och ofta behöver man inte öronproppar (fast jag har det i princip alltid ändå, min absoluta mardröm är att få tinnitus). När jag var på Morfar Ginko i Sthlm i torsdags och lyssnade på Dandy Digital (min kompis Anders Åkergren) reagerade jag verkligen på hur fullkomligt skit ljudet var. Och det är ändå Stockholms koolaste bar. Det finns mycket att jobba på där. Anyway, musiken på Arena var riktigt bra, skivbolaget Katapult huserade och vi dansade loss till den sjukt koola kvinnliga dj:n Chloé. Men (alltid detta men), människorna var inte värst roliga, det var inte så bra stämning. Vad är det med de här tyskarna egentligen? De flesta killar som inte är superkoola professionella klubbmänniskor klär sig asdåligt med illasittande jeans och fruktansvärda skor och raggar genom att ställa sig rakt framför en och stirra på en när man dansar. Ursäkta? På vem funkar detta? Så jag vet inte om jag skulle gå på Arena igen, det är ändå klientelet som gör stämningen på en klubb.

Så vi drog vidare till Watergate och kom in precis när min favorit-dj här i Berlin, Marcus Meinhardt, började spela. Han spelar alltid svinbra och porrig musik, men den här gången var det extra superbt. Herregud vad vi dansade! Och han är så jävla sexig när han spelar, så underhållningen är total varje gång man får se honom. Fick mig t.o.m. en liten pratstund med honom, så min lycka var gjord. Att det snöslaskade ute och jag var tvungen att skjutsa Johanna bakpå min cykel trots att jag var dödstrött i benen (jag var ute med högklackade stövlar...) gjorde ingenting, när jag äntligen kröp i säng på morgonen var det med ett stort leende på läpparna!

Efter att ha sovit mest hela dagen tog Anna och jag det lugnt som fan och käkade mat, drack vin och hängde i vår lägenhet. Det finns hur många saker som helst som är speciella med festandet i Berlin, men två av de mest utmärkande är den skeva tidsuppfattningen och det faktum att man aldrig känner sig stressad. Den optimala tiden för att gå t.ex. till Berghain är kl 5, så man hinner göra vad som helst innan det; t.ex. gå på bio, gå på barer eller som vi gjorde i lördags: gå på hemmafest. Eftersom det var värsta svenskhelgen med Drumcode så hade vi våra namn på listan så då behöver man inte ens stå i kö. Grymt. Med skev tidsuppfattning menar jag att man lika gärna kan stå på ett dansgolv på söndagen kl 16 som på morgonnatten mellan fredag och lördag. När man ringer någon kan den precis ha kommit hem från en klubb, oberoende om klockan är 20 på lördagkvällen eller 9 på söndag morgon. Att använda begrepp som "i morse", "i går kväll" eller t.o.m. "i dag" går ofta helt enkelt inte efter att klubben varit öppen från midnatt till midnatt... Jag är helt för gammal för att vaka nätterna i genom och sedan gå ut pånytt på kvällen utan sömn, men i stället så svänger man totalt på dygnet. Att det går helger utan att man ser dagsljuset annat än på vägen hem på morgonen är smällar man får ta. Den otroliga eufori och glädje som ett peppat dansgolv kan frambringa ger hundra gånger mer energi än att vara en moralisk samhällsmedborgare som stiger upp tidigt även på helger. Nåja, vi gick alltså till Berghain vid femtiden på söndagsnatten. Det var riktigt absurt att träffa så mycket bekanta från Stockholm där. Jag känner nästan alla dj:s som spelade i lördags (Joel Mull, Adam Beyer, Per Grindvik, Patrik Skoog) och Stockholms technoscen är ju svinliten, så de svenskar som kommit till Berlin är alla mer eller mindra bekanta. Och kul är det!

När vi kom spelade Per Grindvik på Panorama-dansgolvet, men ganska fort gick Alexi Delano på. Konstigt nog har jag aldrig hört honom spela förut (han är svensk och bor i New York), men det var riktigt bra. Efter några timmar med Tony Rohr (som tydligen ska spela i Sthlm på juldagen) började vår kompis Pada spela. Han var egentligen hela orsaken till att vi gick dit. Hans dj-namn är Agaric, men den här gången spelade han under sitt riktiga namn Patrik Skoog. Och vilken spelning! Herregud, det finns inte ord. De tre sista timmarna var det nästbästa jag hört i år (det bästa var DJ Åviks fullkomligt överlägsna spelning på midsommaraftonen på vår egen fest utanför Falun). Det går inte att med ord beskriva känslan när musiken är så bra att det inte går att den blir bättre och DÅ kommer den in ännu en mörkare och sexigare basslinga, att det hela tiden blir bättre och porrigare och hårdare trots att det borde vara fysiskt omöjligt. Har aldrig upplevt en sådan stämning på Panorama, dansgolvet var i fullkomlig extas. Folk skrek och visslade och klappade och dansade som om slutet var nära. Jag stod på sidan av dj-båset nästan hela setet (för att ha plats och inte ha någon störande typ framför mig) och det var konstant folk som kom fram för att kolla spellistan på vem det var som var så jävla sinnessjukt bra! Det finns andra känslor som är helt fantastiska (när man kommer upp från ett vinterbad, när man får orgasm o.s.v.), men det peppet som finns inuti mig när jag tokdansar till den musik jag älskar, det är svårt att överträffa. Och att förklara. Hur bröstet håller på att sprängas av lycka, hur fötterna trampar vidare oberoende av hur länge man dansat redan, hur munnen fastnar i ett leende som aldrig vill ta slut och hur samma tanke snurrar om och om i huvudet: hur kan det här vara så bra, hur kan jag få vara så lyckligt lottad att jag hittat det här och att alla andra på dansgolvet känner likadant som jag? Den känslan av uppfylldhet tror jag inte att det går att uppleva på ett annat sätt, i någon annan musik eller någon annan aktivitet. Ändå har den riktigt kvalitativa tyska minimalistiska knulltechnon inte blivit svennig, inte spridit sig till de stora massorna utan de som finns i scenen är koola, snygga, bra människor. Ofattbart. Danke danke danke!

Andrea Reuter november 2008

Paris is Burning

Johanna har snackat sjukt mycket om en musikvideo hon sett med klipp från gayrörelsen i New York där vogue-dansandet startade. Om hur koola de var och hur grymma kläder de hade. Och idag överraskade jag henne glatt med klassiska dokumentären Paris is burning, som handlar just om detta. Alltså de sista åren på 80-talet när bögarna ordnade s.k. balls där modiga transor klädde upp/ut sig och svassade av och an framför en jury och en peppad publik. Det fanns grenar som "dressed for school" eller "executive" (japp, alltså kostym och portfölj), alla fyllda med deltagare med så mycket attityd att man sällan sett liknande. Vilken otrolig tid och plats, man önskar verkligen att man hade haft chansen att vara där! Att Madonna tog upp hela rörelsen (dock efter att den kommersialiserats) visar på hur bra koll hon hade innan hon blev en Kabbalagalen jag-ser-ut-som-en-träningsnarkoman-och-samtidigt-heroinist. Här är ett klipp från filmen, man kan se hela filmen på YouTube om man orkar klicka...



Andrea Reuter december 2008

Varning: JÄTTEMYCKET Europaporr!

Annamaria Olsson juni 2007